Det heter egentligen du, inte vi
Man ger alla en chans, eller hur?
Alla har fördomar.
Men sådär mycket?
Det finns gränser.
Är jävligt trött på allt negativt.
Mörkret äter upp inifrån.
Snart finns bara hat.
Been there done that.
Men man kommer inte speciellt långt med att hata.
Kanske det är svartsjuka?
Osäkerheten.
Drar upp historia och ropar de elaka orden.
Allt blir till ett eko inuti huvudet.
Tröttheten tar över och man stänger ut allt jobbigt.
Eller... kanske det är rädsla?
För att bli övergiven.
Bli lämnad ensam för att inga vänner finns.
Ens bästa vän är datorn.
En vacker dag slutar det såhär.
Kanske är det negativiteten.
Eller de elaka orden.
Vi? Haha, nej... du.
Trackback